Helt klart underskattat

Har ju inte skrivt något inlägg på över ett år och jag har väl inga ambitioner att sätta igång igen, men det verkar vara någon eller några som tittar förbi nån gång ibland så jag kände mig tvungen att bjuda på nåt nytt.

Någon som jag har lyssnat väldigt mycket på senaste året är singer/songwriter/gitarristtjejen Kaki King som jag ramlade över av en konstig anledning. Jag började lyssna på hennes första skiva 'Everybody loves you' och fastnade direkt för det lite annorlunda soundet.

Det enda som hörs är hennes akustiska gitarr vilket kan kännas lite tråkigt och platt på förhand, men det funkar så jävla bra. Katherine King som hon egentligen heter är en riktig gitarrvirtuos och producerar alldeles underbara ljud med det här enda instrumentet.  Och framförallt så skapar hon riktigt sköna rytmer, vilket nog är det jag gillar bäst med hennes musik. Men då är jag en riktigt sucker för sådär lagom lätt invecklade rytmer också. Även om Kaki hanterar gitarren som om hon aldrig gjort något annat så skulle det absolut inte låta så här bra om de inte var för att hon är en grym låtskrivare också. Det här faller mig verkligen rätt på läppen.

Ju fler skivor hon släppt, desto fler instrument verkar hon använda sig av (t.o.m sång) och desto längre går hon från sitt ursprungliga avskalade och på sätt och vis enkla ljud. Men absout inte på något dåligt sätt. Hon är antagligen en ännu skickligare gitarrist och fortfarande en talangfull låtskrivare, och det låter absolut bra. Den senaste skivan t.ex. är riktigt bra och definitivt spelvärd. Även om fler instrument är inblandade så är det fortfarande gitarrfokuserat och sköna rytmer som bara Kaki King kan göra. Men jag har ändå en sweet spot för hennes två första skivor som jag måste rekommendera lite extra. Lite mer avskalat, lite bättre.

Slutligen så måste jag bara rekommendera bästa låten: Night After Sidewalk. Den fångar mig varje gång.

För några veckor sedan så var jag inne i en Aphex-period... igen, och efter lite random surfande på nätet dök jag en grupp vid namn Alarm Will Sound. Det är en ca 20 personer stor orkester (mestadels klassiska instrument) som gett sig på att tolka modern musik och som 2005 släppte en skiva (Acoustica) där de tolkar Aphex Twin.

En intressant idé, men hur bra kan det bli egentligen? Det här känns som ett projekt som låter mycket bättre i teorin och knappast gör sig särskilt bra i praktiken. Men Alarm Will Sound gör det faktiskt riktigt bra. De har lyckats bra med att behålla Aphex-magin och samtidigt ger instrumenten en ny dimension. Det är tolkningar som tillför något.

Aphex har ju ett ganska varierat sound och det tycker jag avspeglas bra här, det finns nåt för de flesta smaker. Överlag är skivan riktigt bra och man blir sugen på att lyssna på orginalen.

Som avslutning serveras två av låtarna i remixad form, där framförallt sista låten, remixen av Cliffs, är riktigt fin.

Jag kommer ihåg när Petter släppte Vinden har vänt. Förutom att jag fick upp ögonen för hiphop så blev jag nyfiken på snubben i bakgrunden som levererade refrängen. En tid senare släppte han Breakout och sedan dess har jag varit såld. Redan då körde han en egen stil och det har jag alltid gillat med honom. Jag kommer t.ex. ihåg videon till Breakout där han var klädd i några rätt futuristiska kläder rappandes i nån slags futuristisk miljö blandat med shoot fighting-scener (eller nåt liknande). Den skulle jag verkligen se igen... Och B-sidan Concrete Luxury... bra skit.

De flesta förknippar nog Thomas Rusiak med Hiphopper, och kanske inte så mycket mer...? Men Thomas har gjort två riktigt bra album som, även om det låter rätt olika sinsemellan, båda har ett fräscht sound som håller. Riktigt bra skivor. Personliga favoriten är In the Sun, som är nån slags smutsig elektronisk pop/rock med hiphop-influenser. Och på tal om Hiphopper, prova "Crash You" tillsammans med Timbuktu och Eye N' I. Typ samma beat, men skönare.

Generellt kan man säga att soundet på hans egna grejer genom karriären har gått från ren hiphop till mer och mer pop/rock-igt (Lyssna t.ex. på Tripoli som är Thomas under annat namn). Så det är bara att välja ett sound och börja lyssna. Du kommer inte ångra dig!

Emiliana Torrini heter en tjej från Island med ena föräldern sprungen från Italien. Hon har släppt en del skivor varav en är riktigt bra, nämligen "Fisherman's Woman" från 2005. Lite plockande på en gitarr, lite pianoklinkande och Emilianas spröda stämma. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det... Lyssna bara på "Sunny Road", det går faktiskt inte att låta bli att bli glad av den.

Fastnade för denna beskrivning av Emiliana och Fisherman's Woman: (Från allmusic.com) "Warmly intimate, it almost seems as though the engineers stumbled across a wood nymph with a six-string guitar sighing gently on the banks of a tumbling brook, set up their recording equipment, and then came back an hour later to hear what they had captured"
^_^

Hennes andra mest kända skiva, hennes genombrottsskiva, "Love In The Time Of Science", skiljer sig en del från denna, det är en rätt bra trip-hop-aktig skiva, lite åt Björk-hållet. Men den är inte alls lika mysig, varm och bra som Fisherman's Woman.

Bakom det här underliga namnet döljer sig två fransmän vid namn Guillaume Manbell och Greg Kazubski. Hittils har de släppt ett album, Cocotte, som innehåller skön och riktigt smutsig electro. Och på tal om fransk electro, så gillar jag det här bättre än Justice som spelats en del. Kanske inte en helt bra jämförelse, Teenage Bad Girl är mer klubbigare och Justice är väl snarare electroclash. Hur som helst så håller det här bättre i längden.

Den mesta musiken jag rekommenderar här är rätt avskalad. Teenage Bad Girl hör typiskt till undantagen, de här killarna vräker på rätt bra. Och soundet är rätt varierat, favoriten Ghost House t.ex. får jag lite minimal/tech house vibbar från medan vissa andra låtar lutar mer åt trance-hållet till. Några av låtarna på skivan, framförallt Ghost House, men även USB Dick och Fuckin' Frog och några andra fastnade jag för direkt. En del andra är desto mer exprimentella och svårare, åtminstone på ytan. Men efter att ha lyssnat igenom skivan några gånger är det svårt att inte fastna för allt. Den växer verkligen med varje lyssning. Defenitivt underskattat.

Barði Jóhannson heter en mångsysslande islänning som bland annat ligger bakom namnet "Bang Gang". Bang Gang har släppt två album, varav jag bara har lyssnat på det senaste (från 2003) som heter "Something Wrong". Hög lägstanivå och hög högstanivå, sånt gillar jag. Genremässigt så rör det sig om rätt avskalad musik i krokarna av pop och trip-hop. Det är mer finstämt än nedstämt, men framförallt naggande bra.

Och idag råkade jag på "Bang Gang - It's Alright (62 French Girls Can't Be Wrong remix)", en alldeles utsökt electro-remix som sitter så jävla fint.                 Kan               inte         sluta                lyssna.....

Namnet till trots så består Promise and the Monster endast av Billie Lindahl. Jag fick upp ögonen för henne när hon värmde upp för José González på Cirkus. Hon släppte sin debut Transparent Knives under hösten och jag verkar inte riktigt kunna få nog.

Promise and the Monster gör vacker musik. Mörk och vacker musik som känns. Stina Nordenstam är ett namn som inte ligger så långt bort när man lyssnar på detta. Dels så har de väldigt liknande röster och dels så har de en liknande känsla i musiken. Promise and the Monster är dock flera snäpp bättre i mitt tyckte. Det som framförallt står ut är att hon är en vass låtskrivare. Skivan är verkligen riktigt bra rätt igenom.

Egentligen hade jag inte tänkte göra en post om Imogen Heap eftersom jag rekommenderade henne redan i en av mina första poster (om Frou Frou). Men nu kan jag verkligen inte låta bli. Av en slump hittade jag ett framträdande av henne på youtube och det gjorde verkligen ett starkt intryck. Jag är verkligen imponerad och ett ord beskriver nog min upplevelse bättre än något annar: gåshud. Jag har ju gillat hennes musik sedan tidigare, men nu är jag helt såld. Hon är verkligen en fantastisk sångerska, låtskrivare och musiker. Ett musikgeni som någon uttryckte det.



Om det är nån som gillar det här så finns samma video fast med ytterligare två låtar, och i väldigt mycket bättre kvalitet, på rehearsals.com, klicka fram Imogen Heap som artist och njut. Och givetvis: skaffa skivan Speak For Yourself från 2005.

Ännu en grupp/artist upptäckt via den finfina sidan last.fm. Jag brukar kolla runt bland mina grannar (de med mest överensstämmande musiksmak) då och då för att hitta nytt material och Alphawezen är det senaste fyndet.

Vet inte hur jag skulle kategorisera Alphawezen så jag snor vad någon skrivit på tyska wikipedia: "melodisch-melancholischem Ambient-Elektronik-Pop". Någon slags downtempo-pop i en väldigt synthig och elektronisk förpackning är kanske ett annat sätt att beskriva det.

Jag har än så länge bara lyckats få tag på skivan "En Passant", som rekommenderas starkt. Men så bra som det här är så måste jag bara få tag på deras första skiva också. Framförallt är låtskrivandet riktigt imponerande. Iallfall jag fastnade rejält redan efter ett par låtar samtidigt som skivan har växt på vid varje genomlyssning. Egentligen är det nog mer trallvänligt än vad jag brukar lyssna på, men jag tycker de kommer undan med det tack vara sköna rytmer och ett visst djup i låtarna.

Börjar tappa koll på vad fok lyssnar på i allmänhet så The Whitest Boy Alive kanske inte är helt underskattade egentligen, men bra är det iallafall... och det är ju dumt att chansa :)

Tydligen så började The Whitest Boy Alive med att göra elektronisk dansmusik, men är numera ett popband med elgitarr, trummor, bas o.s.v. som spelar "minimalistisk pop" enligt wikipedia. Debutskivan Dreams kom ut under 2006.

Gruppen är baserad i Tyskland och har en norsk sångare/gitarrist i form av Erlend Øye från Kings of Convinience. Förutom att Øye sjunger även här, finns det också andra likheter ljudmässigt, fast inget jag riktigt lyckas sätta fingret på. En sak de iallafall har gemensamt är att båda grupperna har ett riktigt bra låtmaterial med en väldigt hög lägstanivå. På Dreams finns bara bra låtar.

Jag har filat på det här inlägget i jag vet inte hur många veckor utan att komma på nåt bra att skriva. Problemet är att jag inte tycker att jag lyckas göra skivan rättvisa, det enda bra jag kommit på än så länge är:

Det här är hur bra som helst.

Antonelli Electr - Anti Establishment 03

Jag har varit lite dålig på att posta här på senaste, ska ta mig i kragen och komma med fler tips.

Först ut är kanadensiska Akufen som 2002 släppte skivan My Way, som man genremässigt hittar nånstans i house/techno/microhouse-trakterna. Lika mycket som det är en riktigt bra och medryckande microhouse-skiva så är det också ett fantastiskt hantverk. Låtarna är skapade på ett väldigt speciellt sätt som också ger ett väldigt karaktäristiskt ljud. Akufen, eller Marc Leclair som han egentligen heter, har samplat små små fragment av slumpmässigt valda låtar han hört på radio och sedan klippt ihop det till någonting helt nytt. Att han får ett sånt skönt flow och tight ljud är för mig helt otroligt. Och det är inte så att skivans storhet ligger i principen av att han gjort låtarna som han gjort, utan det ger verkligen ett mervärde och resulterar i riktigt bra musik. Bästa låtarna heter Deck the House och Even White Horizons.

Jag känner mig egentligen lite tveksam till att rekommendera den här skivan, den är rätt underlig och rent av störande men har samtidigt nåt speciellt som gör den riktigt bra. Gruppen det handlar om är Modeselektor och skivan heter Hello Mom!

För att beskriva skivan kan jag lika gärna börja med den störande biten. Skivan är nämligen upplagd som ett amerikansk radioprogram med en riktigt jobbig jävel som programledare. Beslutet att göra sin debutskiva i form av ett störande radioprogram kan ju verka lite konstigt, men samtidigt rätt kul. Även om snubben som snackar är störande så är han faktiskt samtidigt lite smårolig. Och utan radioformatet så hade den här skivan känns väldigt fragmenterad, för en mer musikaliskt varierad skiva får man leta efter. Bland stilarna de glider mellan hittar man techno, house, idm, hiphop och electro.

Och musiken är inte bara varierad utan riktigt bra också. Låtar som Ziq Zaq, Vote or Die och Hasir är jag riktigt glad att jag inte missat.