Japansk nu-jazz
Jazztronik heter egentligen Ryota Nozaki och håller till i Tokyo. Hans musik klassificeras nog bäst som nu-jazz, d.v.s. en blandning av jazz och elektroniskt. Ibland house'ig jazz, ofta med en japansk prägel, alltid med en medryckande rytm. Ryota Nozaki är i grunden pianist och det märks, pianot är ofta det instrument som ligger i förgrunden och det som driver låtarna framåt.
Som en jämförelse kan man ta Koop som ju också gör någon slags jazz/elektroniskt-blandning. Även om båda gör liknande musik så skiljer Jazztronik och Koop sig åt, de har lite olika sound, men jag kan inte riktigt sätta fingret på hur... Jazztronik är kanske lite mer svängigt och energifyllt.
Ryota Nozaki har som Jazztronik släppt en hel hög skivor från det att han började släppa material i slutet på nittiotalet, delvis med överlappande låtmaterial. Både mängden skivor han släppt och låtöverlappet tror jag har att göra med att han verkar släppa olika album i Japan och i väst.
Av skivorna jag lyssnat på hittils så tycker jag att Jazztronik håller en jämn kvalitet, låtutbudet har inga egentliga bottennapp utan nästan allt är bra. Tyvärr saknas det väl även toppar på skivorna. Undantaget är skivan Samurai som av den anledningen är favoriten hittils. Riktigt grymma låtar som titelspåret Samurai, Livin' High och The Piano gör skivan till en riktigt behaglig musikupplevelse.
Som en jämförelse kan man ta Koop som ju också gör någon slags jazz/elektroniskt-blandning. Även om båda gör liknande musik så skiljer Jazztronik och Koop sig åt, de har lite olika sound, men jag kan inte riktigt sätta fingret på hur... Jazztronik är kanske lite mer svängigt och energifyllt.
Ryota Nozaki har som Jazztronik släppt en hel hög skivor från det att han började släppa material i slutet på nittiotalet, delvis med överlappande låtmaterial. Både mängden skivor han släppt och låtöverlappet tror jag har att göra med att han verkar släppa olika album i Japan och i väst.
Av skivorna jag lyssnat på hittils så tycker jag att Jazztronik håller en jämn kvalitet, låtutbudet har inga egentliga bottennapp utan nästan allt är bra. Tyvärr saknas det väl även toppar på skivorna. Undantaget är skivan Samurai som av den anledningen är favoriten hittils. Riktigt grymma låtar som titelspåret Samurai, Livin' High och The Piano gör skivan till en riktigt behaglig musikupplevelse.
The American Analog Set
The American Analog Set gör tystlåten musik, det är inga instrument som tar plats och detsamma gäller för sången. Ibland kan jag få en känslan av att bandet tävlar inbördes i hur tyst de kan spela men ändå märkas. Med deras lågmälda framtoning lyckas de skapa en varm och nyansrik pop/rock/lo-fi. Skaffa skivan The Golden Band och lyssna på Weather Report för ett bra exempel på det.
När jag läser det jag har skrivit hittils så låter det inte direkt lockande, men det speglar ganska bra vad jag tyckte om dem i början: att det låt tråkigt. Det tog nog mer än ett år från det att jag lyssnade på dem först till det att jag började höra musiken och uppskatta det. The American Analog Set gör väldigt bra musik, men den är lite svårupptäckt, även om man lyssnar på den.
När jag läser det jag har skrivit hittils så låter det inte direkt lockande, men det speglar ganska bra vad jag tyckte om dem i början: att det låt tråkigt. Det tog nog mer än ett år från det att jag lyssnade på dem först till det att jag började höra musiken och uppskatta det. The American Analog Set gör väldigt bra musik, men den är lite svårupptäckt, även om man lyssnar på den.
Darkel
Vanligtvis så brukar jag ha svårt att närma mig någon slags beskrivning eller jämförelse med annan musik, men i det här fallet är faktiskt rätt lätt. Om jag säger att Darkel är Jean-Benoît Dunckel, ena halvan av lysande franska gruppen Air, så säger det ganska mycket om vad det handlar om. Vilket också borde räcka för att ni som inte redan gjort det skaffar Darkels självbetitlade album på momangen.
Den största skillnaden skulle jag nog beskriva som att där Air är coola är Darkel snarare personlig. Inte nödvändigtvis genom texterna utan snarare genom sättet han sjunger och musiken i övrigt. Hela skivan känns lite som bakom kulliserna Air eller snarare ett hemma-hos-reportage fast i skivform. Så frågan är: vill du hälsa på hemma hos Jean-Benoît Dunckel? Han har precis bakat kanelbullar...
Den största skillnaden skulle jag nog beskriva som att där Air är coola är Darkel snarare personlig. Inte nödvändigtvis genom texterna utan snarare genom sättet han sjunger och musiken i övrigt. Hela skivan känns lite som bakom kulliserna Air eller snarare ett hemma-hos-reportage fast i skivform. Så frågan är: vill du hälsa på hemma hos Jean-Benoît Dunckel? Han har precis bakat kanelbullar...
Tina från Danmark
Tina Dico är det internationella artistnamnet på den danska singer/songwriter-tjejen Tina Dicow. I hemlandet verkar hon ha nått en del framgångar, men här i Sverige hade åtminstone jag inte hört talas om henne. Åtminstone fram tills dess att Andreas snokade upp henne som en av sångerskorna som samarbetat med Zero 7 (bl.a. "Home" på "When It Falls").
I min mening så är det på skivan Notes ganska avskalade arrangemang som Tinas ljuvliga röst helt kommer till sin rätt. Ofta endast med akustisk gitarr bär hon på egen hand fram låtarna, ett bra exempel är en av skivans höjdpunter "Break Of Day". Även den minst lika bra "Warm Sand" är nästan ett exempel på det...
En annan låt som fastnat rejält på sista tiden är en av duetterna på skivan: Let's get lost. Snubben som sjunger tillsammans med Tina har en grym sträv och djup röst som jag gillar skarpt, tyvärr har jag inte lyckats ta reda på vem det är (Jag tror det är han som sjunger i alla tre dutterna på skivan). Vore tacksam om nån vet vem det är, den enda ledtråden jag har än så länge är att han låter lite dansk när han sjunger. Vore antagligen en enkel match om jag faktiskt hade ägt omslaget.
I min mening så är det på skivan Notes ganska avskalade arrangemang som Tinas ljuvliga röst helt kommer till sin rätt. Ofta endast med akustisk gitarr bär hon på egen hand fram låtarna, ett bra exempel är en av skivans höjdpunter "Break Of Day". Även den minst lika bra "Warm Sand" är nästan ett exempel på det...
En annan låt som fastnat rejält på sista tiden är en av duetterna på skivan: Let's get lost. Snubben som sjunger tillsammans med Tina har en grym sträv och djup röst som jag gillar skarpt, tyvärr har jag inte lyckats ta reda på vem det är (Jag tror det är han som sjunger i alla tre dutterna på skivan). Vore tacksam om nån vet vem det är, den enda ledtråden jag har än så länge är att han låter lite dansk när han sjunger. Vore antagligen en enkel match om jag faktiskt hade ägt omslaget.
Tahiti 80
Tahiti 80 är en fransk grupp som bildades under första halvan av nittiotalet. Bandet har sedan fullängdsdebuten "Puzzle" år 2000 hunnit släppa en hel del album och på kuppen tydligen nått rätt stora framgångar i Japan.
Jag upptäckte gruppen via last.fm och allmusic.com genom att jag lyssnat en hel del på en annan fransk rock/pop-grupp som gör liknande musik, nämligen Phoenix. Just last.fm är en riktigt grym sida som jag verkligen rekommenderar alla som lyssnar mycket på musik (på datorn) och som vill expandera sina musikvyer.
Tahiti 80 gör en rätt lättsam rock/pop med sköna rytmer och en lätt soulig touch. Om det är nåt som jag skulle säga känneteckar Tahiti 80 är det sången. Att sångaren Xavier bryter ut i falsett under låtarna är mer regel än undantag, och det passar väldigt bra till deras i övrigt lätta ljudbild. Om albumet Fosbury från år 2005 sägs av Tim Sendra från Allmusic.com: "The secret to Tahiti 80's success on Fosbury is the diversity of sounds and styles the band approximates and the dedication they give to making each song a memorable experience; the record sounds like nothing less than a greatest-hits album by the perfect mid-2000s pop band."
Tahiti 80 är en behaglig sommarbris, inget komplicerat, skön musik helt enkelt.
Jag upptäckte gruppen via last.fm och allmusic.com genom att jag lyssnat en hel del på en annan fransk rock/pop-grupp som gör liknande musik, nämligen Phoenix. Just last.fm är en riktigt grym sida som jag verkligen rekommenderar alla som lyssnar mycket på musik (på datorn) och som vill expandera sina musikvyer.
Tahiti 80 gör en rätt lättsam rock/pop med sköna rytmer och en lätt soulig touch. Om det är nåt som jag skulle säga känneteckar Tahiti 80 är det sången. Att sångaren Xavier bryter ut i falsett under låtarna är mer regel än undantag, och det passar väldigt bra till deras i övrigt lätta ljudbild. Om albumet Fosbury från år 2005 sägs av Tim Sendra från Allmusic.com: "The secret to Tahiti 80's success on Fosbury is the diversity of sounds and styles the band approximates and the dedication they give to making each song a memorable experience; the record sounds like nothing less than a greatest-hits album by the perfect mid-2000s pop band."
Tahiti 80 är en behaglig sommarbris, inget komplicerat, skön musik helt enkelt.
A Tribe Called Quest
För de flesta vänner av hiphop gissar jag att A Tribe Called Quest knappast är någon ny bekantskap. "Can I Kick It?" t.ex. är ju en riktig klassiker som blev en skaplig hit en gång i tiden. Själv kommer jag starkast ihåg just den låten från en gammal samlingsskiva som var heta grejer på mellan-/högstadiet nånstans i mitten på 90-talet - Mega Rap.
En stor skillnad mellan A Tribe Called Quest och stora delar av hiphop-världen i övrigt är attityden. De tog från början avstånd från gangstarap och våldet förknippat med hiphop och gör istället en påtagligt glad och positiv hiphop. A Tribe Called Quest kännetecknas även av ett bra samspel mellan frontfigurerna Q-tip och Phife, och Q-tips omisskännligt ostiga stämma.
Efter att gruppen upplöstes i slutet på 90-talet släpptes 1999 en samlingsskiva med deras bästa material genom karriären, "The Anthology", som helt enkelt inte får missas. Varje gång jag lyssnar på den här skivan slås jag av känslan av att det är så här hiphop ska låta egentligen: sköna rytmer, jazzigt, lekfullt och utan attityd. Samtidigt som jag, åtminstone lite, återfår nån slags varm känsla för hiphop så får jag också en känsla av att det antagligen inte kommer att göras något lika bra i hiphop-väg igen. (Även om "the tribe" återförenades förra året för att ge sig ut på turné)
En stor skillnad mellan A Tribe Called Quest och stora delar av hiphop-världen i övrigt är attityden. De tog från början avstånd från gangstarap och våldet förknippat med hiphop och gör istället en påtagligt glad och positiv hiphop. A Tribe Called Quest kännetecknas även av ett bra samspel mellan frontfigurerna Q-tip och Phife, och Q-tips omisskännligt ostiga stämma.
Efter att gruppen upplöstes i slutet på 90-talet släpptes 1999 en samlingsskiva med deras bästa material genom karriären, "The Anthology", som helt enkelt inte får missas. Varje gång jag lyssnar på den här skivan slås jag av känslan av att det är så här hiphop ska låta egentligen: sköna rytmer, jazzigt, lekfullt och utan attityd. Samtidigt som jag, åtminstone lite, återfår nån slags varm känsla för hiphop så får jag också en känsla av att det antagligen inte kommer att göras något lika bra i hiphop-väg igen. (Även om "the tribe" återförenades förra året för att ge sig ut på turné)