Emiliana
Emiliana Torrini heter en tjej från Island med ena föräldern sprungen från Italien. Hon har släppt en del skivor varav en är riktigt bra, nämligen "Fisherman's Woman" från 2005. Lite plockande på en gitarr, lite pianoklinkande och Emilianas spröda stämma. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det... Lyssna bara på "Sunny Road", det går faktiskt inte att låta bli att bli glad av den.
Fastnade för denna beskrivning av Emiliana och Fisherman's Woman: (Från allmusic.com) "Warmly intimate, it almost seems as though the engineers stumbled across a wood nymph with a six-string guitar sighing gently on the banks of a tumbling brook, set up their recording equipment, and then came back an hour later to hear what they had captured"
^_^
Hennes andra mest kända skiva, hennes genombrottsskiva, "Love In The Time Of Science", skiljer sig en del från denna, det är en rätt bra trip-hop-aktig skiva, lite åt Björk-hållet. Men den är inte alls lika mysig, varm och bra som Fisherman's Woman.
Fastnade för denna beskrivning av Emiliana och Fisherman's Woman: (Från allmusic.com) "Warmly intimate, it almost seems as though the engineers stumbled across a wood nymph with a six-string guitar sighing gently on the banks of a tumbling brook, set up their recording equipment, and then came back an hour later to hear what they had captured"
^_^
Hennes andra mest kända skiva, hennes genombrottsskiva, "Love In The Time Of Science", skiljer sig en del från denna, det är en rätt bra trip-hop-aktig skiva, lite åt Björk-hållet. Men den är inte alls lika mysig, varm och bra som Fisherman's Woman.
Teenage Bad Girl
Bakom det här underliga namnet döljer sig två fransmän vid namn Guillaume Manbell och Greg Kazubski. Hittils har de släppt ett album, Cocotte, som innehåller skön och riktigt smutsig electro. Och på tal om fransk electro, så gillar jag det här bättre än Justice som spelats en del. Kanske inte en helt bra jämförelse, Teenage Bad Girl är mer klubbigare och Justice är väl snarare electroclash. Hur som helst så håller det här bättre i längden.
Den mesta musiken jag rekommenderar här är rätt avskalad. Teenage Bad Girl hör typiskt till undantagen, de här killarna vräker på rätt bra. Och soundet är rätt varierat, favoriten Ghost House t.ex. får jag lite minimal/tech house vibbar från medan vissa andra låtar lutar mer åt trance-hållet till. Några av låtarna på skivan, framförallt Ghost House, men även USB Dick och Fuckin' Frog och några andra fastnade jag för direkt. En del andra är desto mer exprimentella och svårare, åtminstone på ytan. Men efter att ha lyssnat igenom skivan några gånger är det svårt att inte fastna för allt. Den växer verkligen med varje lyssning. Defenitivt underskattat.
Den mesta musiken jag rekommenderar här är rätt avskalad. Teenage Bad Girl hör typiskt till undantagen, de här killarna vräker på rätt bra. Och soundet är rätt varierat, favoriten Ghost House t.ex. får jag lite minimal/tech house vibbar från medan vissa andra låtar lutar mer åt trance-hållet till. Några av låtarna på skivan, framförallt Ghost House, men även USB Dick och Fuckin' Frog och några andra fastnade jag för direkt. En del andra är desto mer exprimentella och svårare, åtminstone på ytan. Men efter att ha lyssnat igenom skivan några gånger är det svårt att inte fastna för allt. Den växer verkligen med varje lyssning. Defenitivt underskattat.
62 fransyskor kan inte ha fel
Barði Jóhannson heter en mångsysslande islänning som bland annat ligger bakom namnet "Bang Gang". Bang Gang har släppt två album, varav jag bara har lyssnat på det senaste (från 2003) som heter "Something Wrong". Hög lägstanivå och hög högstanivå, sånt gillar jag. Genremässigt så rör det sig om rätt avskalad musik i krokarna av pop och trip-hop. Det är mer finstämt än nedstämt, men framförallt naggande bra.
Och idag råkade jag på "Bang Gang - It's Alright (62 French Girls Can't Be Wrong remix)", en alldeles utsökt electro-remix som sitter så jävla fint. Kan inte sluta lyssna.....
Och idag råkade jag på "Bang Gang - It's Alright (62 French Girls Can't Be Wrong remix)", en alldeles utsökt electro-remix som sitter så jävla fint. Kan inte sluta lyssna.....
Promise and the Monster
Namnet till trots så består Promise and the Monster endast av Billie Lindahl. Jag fick upp ögonen för henne när hon värmde upp för José González på Cirkus. Hon släppte sin debut Transparent Knives under hösten och jag verkar inte riktigt kunna få nog.
Promise and the Monster gör vacker musik. Mörk och vacker musik som känns. Stina Nordenstam är ett namn som inte ligger så långt bort när man lyssnar på detta. Dels så har de väldigt liknande röster och dels så har de en liknande känsla i musiken. Promise and the Monster är dock flera snäpp bättre i mitt tyckte. Det som framförallt står ut är att hon är en vass låtskrivare. Skivan är verkligen riktigt bra rätt igenom.
Promise and the Monster gör vacker musik. Mörk och vacker musik som känns. Stina Nordenstam är ett namn som inte ligger så långt bort när man lyssnar på detta. Dels så har de väldigt liknande röster och dels så har de en liknande känsla i musiken. Promise and the Monster är dock flera snäpp bättre i mitt tyckte. Det som framförallt står ut är att hon är en vass låtskrivare. Skivan är verkligen riktigt bra rätt igenom.